Jag vet inte ärligt talat varför jag startar en Blogg, om MIN sjukdom som jag delar med många andra?

Kanske för att prata om den med tjejer som jag som fortfarande är unga och förstår vad man pratar om hur det känns att ligga i sängen när man drar fingrarna i håret och låter det som låssade ligga på golvet?

Hur det känns att inte kunna plattånga håret för att det låssar för mycket?

Eller hur det är när man tar av sig peruken för att se sitt hår?

Att gå på fester och se hur fina alla är i håret och tänka att man själv kunde ha varit en sån som stog timmar i sträck för att nå sin frisyr?

Nu ska jag inte försöka gnälla allt för mycket, men jag tänker däremot plåga er med fakta om mig så ni får en bättre känsla om vem jag är?

Jag är 17 år (snart) och jag har Alopecia Arearta som sagt.

Jag fick mitt första håravfall när jagprecis fyllt 14 år, jag färgade håret extremt mycket och där trodde jag att jag hade den naturliga förklaringen, jag slutade färga men fortfatte bara tappa mer ändå,

det slutade med en "fin" munkfläck på vänstersidan av huvudet.

Som tur var syntes det inte alls.

Håret växte ut och jag gick fortfarande med förklaringen till håravfallet att det var färgning.

(som också mina släktingar sa till mig)

men efter två år, när jag och min mamma var på Grekland, så upptäckte jag till min fasa och rädsla en NY fläck på sidan av mitt högra huvud, Jag sa ingenting utan låssades som om inget hade hänt, men veckor efter vågade jag lyfta på håret där fläcken satt oförändrad emn lite större.

Jag fick slutligen reda på att jag led av Alopecia Arearta.

Nu ett år efter det så har jag fått tillbaka mycket utav mitt hår, men jag tappar fortfarande lite, Jag bär numer peruk och väntar på min andra som sagt. Det var lite om mig (eller mest om hur sjukdomen började och kom tillbaka)